Omtag

Det har varit mer än glest mellan inläggen här. Jag har väl tänkt att det faktumet passerar hyfsat obemärkt. Men nu har jag från flera håll uppmanats skärpa mig, så jag gör så.

Med tanke på glesheten i inlägg men att det ändå händer ett och annat under den tiden tänker jag mig en översiktlig uppdatering i olika avdelningar. Sen kommer mer detaljerade nedslag följa i kommande inlägg. Så ser iallafall planen ut.

Yrkeslivet

Det har rullat på ganska fint ändå, det är jag tacksam för. Efter Kretsteatern och Prata högre, Karin, har jag ägnat mig åt ytterligare mer teater. Nu senast Scenkonst Sörmland och Jag kommer härifrån. En fin pjäs av Anders Duus i regi av Dennis Sandin. Vi hade premiär i Eskilstuna i fredags och turnerar nu Sörmland runt till slutet av maj. Håll utkik. Fyra skådespelare och tre musiker i sömlös symbios, eller något liknande. På Kretsteatern har jag spelat Aylas sång från en luftballong. Klas Backman ställde sig tämligen oförstående till att jag som cellist inte nödvändigtvis spelade kontrabas. Men jag ville ju inte vara omedgörlig utan inhandlade ett sådant stort instrument och övade flitigt veckorna före jul, under överinseende av mästaren Lars Ekman. Tillsammans med tre ljuvliga medmusiker, My Eklund, Lina Söderholtz Florén och Ola Sandström (vik John Kinell) har jag satt upp barnföreställningen Spöket och hovmusikanterna som turnerat i Jämtland och runt om i Stockholms län. Det är jag stolt och glad över. Samt att trehjulingen Jodelihoj rullar igen tillsammans med Operaråttan Pavaråtta, reggeafåret Rastafåri, Rapphönan (alla förtjänstfullt gestaltade av Oskar Jeremias). Det händer massa annat också, men det får framgå framöver.

Huset

Nu kommer det. Det som många undrar över. Hur går det med husplanerna? Ja, svt har inte hört av sig och bett oss ställa upp i Husdrömmar, så ni får nöja er med att följa det här.

Nu i mars har äntligen grävmaskinen rullat uppför bergsknallen och satt skopan i de gamla timmerstockarna. Allt som ska bort är nu borta. Jag känner tacksamhet för att vi är igång och för att det vi tog just det beslutet, att riva och bygga nytt. En hel del av det gamla virket var fuktskadad och murket. Men visst känns det på något sätt grovt att vi tar oss friheten att slita ner något som stått där i flera hundra år (iallafall delvis). Men vi måste ju bo och detta var det mest rationella. Så nu hoppas vi att marken tinat så pass att det kan börja förberedas för grundläggning. Jag lägger upp ritningar i en separat flik. När sedan ytterväggar och tak är på plats ska våra byggokunniga händer ta vid. Det svindlar lite vid tanken på att jag ska stå i snickarbrallor och såga. Jag har alltid levt i tron att jag är ytterst händig (oklart hur den villfarelsen uppstått, sorterar under kategorin omotiverat självförtroende), men jag har blivit varse att det inte är riktigt sant. Men, jag kan ju kanske ännu bli. Jag har köpt tre gamla innerdörrar på blocket som jag när solen skiner ska renovera. Allt för den rätta feelingen. Jag börjar kanske med dem för att ta mig in i hantverkarrollen. Följ gärna bygget på instagram, användarnamn Grindtorpnorrhyttan 

För övrigt kan jag säga att en kan bli överhettad av att glo på pinterest. Inspirerad och just överhettad. Vad missar jag för genial lösning? Kanske är det nu dags att bara slappna av och låta det hända…

Privat

Jag ska inte bli för privat, men jag vill säga att jag gläds mycket åt att vara roslagsbo, flera nya fina vänner i trakten och vi känner oss mer och mer hemma. Efter en mars som i princip inneburit att vi nu är redo för att ställa upp i logistik-sm känns det bra att kunna tillbringa lite mer tid här. Jag har under en period pendlat heltid till Eskilstuna samtidigt som Daniel varit i Luleå och spelat i Norrbotten Big Band. På helger har jag spelat föreställningar och kyrkospelningar. Det är som att jag inte riktigt förstått att vi har barn, att man vill träffa dem och att det innebär lite planering och en hel del barnvakter. Tack till våra föräldrar och syskon. Jag har också på sista tiden nära fått erfara att livet är skört och inte givet. Jag ska göra mitt bästa för att sprida vidare de frön som så generöst planterats för så många.

Så, nu känner jag att jag är redo för tätare men kortare redogörelser för er som vill följa både huset och livet. Tack till er som gör det! Det är skönt att ha människor att berätta lite för. Och snart gror ramslöken igen.

Den ojämna striden

Ikväll har det delats ut polarpris, har jag förstått. Till Wayne Shorter och Sting. Jag gillar dem båda, såklart. Jag har också via olika kanaler förstått att Esperanza Spalding har uppträtt till deras ära ikväll på konserthuset. Jag fullkomligt avgudar henne. Jag måste se detta i efterhand. Varför har jag inte tittat i realtid? Jo, jag har varit upptagen. Jag har plockat sniglar. I hundratal. Nyklippt gräsmatta som det nyss har regnats på och kväll. Här har man som snigeljagare sin chans. Och enligt diverse snigelexperter som jag har hittat på nätet ska plockning vara effektivt för att förhindra att de förökar sig. En snigel kan lägga 400 ägg per säsong. Jag har bara ikväll plockat över hundra stycken individer. You do the math. Jag har sagt det förr, men ödelägger inte Trump världen så är det för att sniglarna hinner före. Hur förtjust jag än är i att prisa banbrytande musiker så undrar jag om jag inte just nu är något mer benägen att vilja starta en stipendiefond till personer som bidrar till att lösa snigelproblemet. Prissumman ska vara väl tilltagen.

 

Myskankor äter visst sniglar med god aptit. De äter mycket annat också och bajsar fruktansvärda mängder. Med tanke på alla hönsfåglar som vi har dragit på oss räcker bajset som det är. Abraham Harry har blivit far. Fem kycklingar stammar från oss. Tre råkade jag köpa på mig annorstädes. Det är mycket med dem, de rymmer ibland, ibland kommer de inte alls tillbaka, ibland kommer de fram efter en natt bland bråten under huset. Och nu ska huset, eller delar av det, rivas. I augusti kommer grävmaskinen och innan dess ska vi rädda det som räddas kan eller bör. Jag funderar på att dokumentera bygget så att intresserade läsare kan följa det. Vilka är med?

Nu måste jag gå och se ett avsnitt av någon serie jag följer för att få bort sniglarna från näthinnan innan jag går och lägger mig. TV-licensen är betald. Skulle du vilja få en snigel på ögat?

Mörkret och inspirationen

Det har varit en oerhörd efterfrågan på nya blogginlägg på Norrhyttedagar. Oerhörd. Och jag är smickrad och inte heller den som är särskilt nödbedd, eller den som är den. Uppmuntra mig  och jag skall gyckla för er. Om jag har tid, vilket jag har nu.

En inspelning blev flyttad till söndag, mannen lagar mat, barnens faster leker med knattarna. Det utnyttjar jag till att sätta mig i fåtöljen och njuta av Jenny Gabrielsson Mares skiva, släppt idag. Lite ängsliga öron förstås, eftersom jag bidragit med cello och körer. Eftersom Ruben Engzell mixat så fint kan jag i princip sluta oroa mig och gå rakt in i Jennys mörka magiska värld. Den där tonen som jag är så svag för, den där strängen som hon slår an i mig men som jag så sällan hittar i mitt egna skapande. Eller inte vågar hitta, kanske. Hon borrar sig in i vrårna och vågar stanna där. November.

November. Inte mångas favoritmånad. Kanske inte min heller om jag måste välja en. Men på topplistan kan den ändå hamna. Topp 11. Gillar iallafall bättre än mars. Som det känns nu är den på topp 3. Vi får väl se hur denna november artar sig för världen. Rent personligt händer det så mycket att jag inte vet var jag ska börja. Jag vet inte om jag ska börja heller. ”Härbärgera din kreativitet och dina idéer”, det sa en gång en terapeut. Det är klokt, men svårt att följa. Jag spricker ofta av mina idéer, vill dela genast. Men då spricker istället idéerna likt såpbubblor. Så jag ska smaka på dem lite längre för att se hur långt de bär.

Jag kan dock berätta att det blir en teatervår, nu är det påskrivet och klart. Jag kommer att medverka i Stockholms Stadsteaters nya ambulerande satsning, Kretsteatern. Föreställningen ”Tala högre, Karin” börjar repas i nästa vecka och har premiär i januari. Lotta Olsson har skrivit manus och Jojje Wadenius musik. Olle Törnqvist regisserar.

I övrigt kommer närmsta tiden innehålla rep av barnföreställningar, Mirsidrü, Weill, NK, Peggy Lee, julmusik och en ytterst hemlig sportsatsning med en nära person. Bomben kommer snart att brisera och ingenting kommer att vara sig likt mer. Låt oss ta i på det sättet. Låt oss göra det. Tala högre.

Bilen går bra, vinterdäcken är på. Hönshuset är isolerat. Arkitekten har börjat rita. Norrhyttan så som vi kände den går in på sin sista vinter.

Tuppen och stråken

Ni är nöjda nu. Ni som sitter i parkerna med solen i ansiktet. Ni som hänger på balkongerna i t-shirt och fotograferar kvällssolen. Nu är ni glada.

Jag är inte glad. Jag är förbannad. Det är knastertorrt i markerna, finns ingen som helst motivation att ränna igenom skogen efter några eventuella läderartade trattisar eller nån gammkalle. Så här sitter jag och jäser med förtvinande muskler. Endast jakten kan få mig att plöja fram som en bulldozer. Jag är en bulldozer i skogen. Helt skoningslös. Total avsaknad av grace. Möööschar mig genom terrängen. Men därav blir nu intet. Inte en regndroppe på flera veckor. Jag hoppas ni njuter.

Vi har hämtat en tupp. En vacker Hedemora-herre. Abraham Harry heter han. Jag orkar inte gå in på varför, vi nöjer oss bara med att han heter så. Jag trodde hönorna skulle bli galna av en tupp, på ena eller andra sättet. Rädda eller exalterade. Känslomässiga på något sätt iallafall. Men inte då. De tittade på honom lite lojt och fortsatte picka. Första eftermiddagen gick han mest för sig själv, men när vi tittade in på kvällen så satt han tätt ihop med damerna på samma pinne. Inget drama alltså. Inte heller vaknade vi av något galande. Vid 7.30 kom ett försiktigt hemtrevligt kuckeliku från bergsknallen. Abraham Harry är en sympatisk tupp.

Nu har jag äntligen bestämt mig för och köpt en ny stråke. Om man inte spelar ett stråkinstrument kan det vara svårt att förstå denna pinnes betydelse. Låt oss bara konstatera att den är enorm. Viktfördelning, svikt, etcetera etcetera. Det kan också vara svårt att greppa varför de är så dyra och att de är dyra överhuvudtaget. De är dyra om de är bra. Det ska de vara. Det är ett pilligt och komplext hantverk. Och nu känner jag mig mästerlig. Jag har länge trakterat en tung stråke med stor klang men som är trög i vändningarna. Nu kan jag byta håll sömlöst och spela tydligt spiccato. Jag undrar hur länge denna oövervinneliga känsla kommer att sitta i, men just nu är Ulf Johansson, stråkmakare, min största idol.

 

Regndans.

 

 

Sekelskiftesköket

Byggaren har varit här. Vi har diskuterat möjligheter, storlek, grund, stil, material, uppvärmning och fan och hans moster. Det finns många val att göra och mycket pengar att spendera. Det vill säga, det finns inte mycket pengar att spendera, man man kan om man hade. Planen är alltså att behålla en del av nuvarande hus, riva en del och bygga i princip ett nytt hus i två våningar som ansluts. Om vi får klart med ritningar och bygglov etc kan vi sätta släggan i väggen när det börjar våras. Kanske iallafall.

Det är mycket på vägen, men nu har jag snöat in på kök. Jag kan inte gå och lägga mig för att jag har snöat in så mycket på kök. Fina kök. Dyra kök. Och en kan ju drömma. En fin aspekt på kökshistorik hittade jag här. http://www.byggfabriken.com/renoveringshjalpen/index.php/kok-sekelskifte-till-1920-tal-stilhistoria/

Och fina kök gör de. Jag kommer att drömma om dem i natt.

En timme till…

Det ser för taskigt ut i mina odlingslådor. Riktigt jävligt om jag ska vara helt ärlig. Och det är ju nu det ska skördas. Det är nu man ska rada upp sina gigantiska zucchinis bredvid trälådorna med kålhuvuden och den självmustade äppeljuicen. Nix. Sjok av halvdöda sockerärtor hänger över varandra. Vilsna bönrankor klättrar triumferande över slagfältet. Sniglarna har använt de stora zucchinibladen som någon sorts transportörer och liksom svingat sig in i lådorna och skövlat. Squashen ligger halvätna i jorden. Hönorna har gått lös på mangolden och rödbetsblasten. Men rödbetorna under ser lovande ut. En får fröjdas åt det som blir. Jag tappade fart en bit in i augusti när jag började rada upp denna säsongs misstag och planera för nästa. För skam den som ger sig, eller? Nästa år ska jag ha så sjukt mycket högre planteringslådor. Sniglarna kan inte ta sig upp och min stela lekamen behöver inte förödmjukas i marknivå. Jag var för snål för att köpa så mycket jord i år. Men nu har vi kompost. Nu gör vi egen jord. Och hönsgödseltillgången lämnar inget i övrigt att önska. Bring it on 2017.

Tills dess finkammar jag skogarna runt om på guld. Kantarellerna har vänt åter efter en månad i träda. Och de får nu lite sällskap. Om någon har ett kul sätt att tillaga citrongul slemskivling kan denne gärna ge sig tillkänna.

Sommaren firades ut i Visby i helgen. Daniel och jag spelade ett set av mina låtar på Visbyfestivalen där vi fick äran att dela scen med många fina artister. Vilket väder, vilket ljud, vilket arrangemang! Annika Fehling, vilket drivkraft! Vi hade med oss våra två knattar. Att ladda för gig med en snart treåring och en snart 6-månaders runt fötterna innebär att inte ladda för gig. En får bara kasta sig in. Men Marie Bergman och Lasse Englund försäkrade att deras barn mått bra av att få hänga med på turnéer och festivaler och av döma av svänget på familjebandet Marie Bergman and the DNA band verkar det även gett musikaliskt resultat. Det är något särskilt med familjemedlemmar som sjunger ihop. Det är samma frekvenser, övertoner, det blir magiskt.

En som kan skapa röstmagi alldeles på egen hand är min nyfunna vän Anna Christoffersson. Ett knäckande bra set i sensommarkvällen. För någon vecka sedan fick vi på Tröstlösa Records äran att släppa Annas senaste singel Vingar. Lyssna och njut:

Det är de sista självande timmarna av sommar. Jag lyssnar på Stefan Sundströms version av Charlie Engstrand Sommars fantastiska sång ”En timme till” och undrar om jag blir redo för höst i år. Valet är dock inte vårt.

Älgört, Madame Mare och flugor

-Jag är inte intresserad, säger Daniel. Klockan är kvart i midnatt. Jag har upptäckt älgörtens potential och vill dryfta detta. Man kan göra saft, sirap, marmelad, te… Men han är inte intresserad. Han ångrar dock sin kärvhet och läser pliktskyldigast någon länk som jag skickar, sen snarkar han snart. Han ska få se på intresse när förkylningshuvudvärken slår till i höst. Då kommer han att böna och be om lite mer saft. Älgört innehåller naturlig acetylsalicylsyra. Nästa morgon börjar jag samla in de sista blomklasarna som sommaren ger och kokar saft.

Igår kväll hade saften stått och dragit ett par dagar och jag tappade upp hälften på flaska och resten skulle koka fyra timmar till sirap. Klockan var över midnatt. Daniel spelade swing och skulle komma hem kl 04. Han fick stänga av plattan. Det gjorde han, ingen skugga ska falla över honom i detta fall. Ändå hade min saft förvandlats till svart sten. Svart bränd sten mötte mig i morse. Kanske hittar jag några sista blomklasar på en skuggig äng. Annars bättre lycka nästa år. Det får bli ipren i höst.

Förra veckan gästades  vår lilla studio av Jenny Gabrielsson Mare som har nyttjat flygeln samt mitt cellospel och kör till kommande skiva. Som alltid ett nöje att få arbeta med Jenny. Hennes musik är som jazzig Depeche Mode. Bilderna kommer slag i slag när man tar en ljudpromenad i hennes musikaliska värld. Jag ska göra ett podavsnitt med henne och ta er med dit. Först måste jag bara redigera klart avsnittet med trummisen Jonas Backman. Min nyckel till protools har naturligtvis kraschat och det skickas ingen ny… Trist att bli sådär uppstoppad av världsliga ting.

I förrgår spelade Trio Mirsidrü Gershwin och Weill i vackra Öregrund. Herrejösses vilken idyllisk ort och vacker kyrka. En vill som bara traska in på mäklarkontoret och shoppa en bostad. Men nu har vi ju faktiskt flyttat ganska långt redan så… Och nu när diverse göromål är avklarade ska vi börja prata med byggare och se vad vi kan göra åt vårt lilla hem. Drömmen är en tillbyggnad där vi kan separera familjeliv från lite mer organiserad inspelningsverksamhet.

Här två bilder från Stockholms visfestival, Kungsträdgårdens stora scen 17 juli. Roligt att spela lite eget igen som omväxling. Och vi fick också äran att ackompanjera eminenta Maja Heurling. Bilderna är tagna av Rhys Jones.

För övrigt är jag en sån som gör flugor något förnär. Jag gör många flugor något förnär. Vad det säger om mig i övrigt vågar jag inte analysera. Jag gillar att slå till med flugsmällan.

Weillska ljudprov och Emil

Jag lovade några ljudprov från vårt nya Weill-program. En kan ju tänka sig att ni inte tänkt på annat utan suttit som på nålar. Så, varsågoda, er väntan är över!

Idag sommarpratade min vän och kollega Emil Jensen. Mycket fint, förväntningarna var givetvis höga, men han överträffade iallafall mina. Lyssna!

http://sverigesradio.se/sida/embed?url=http%3a%2f%2fsverigesradio.se%2fsida%2favsnitt%2f747743%3fprogramid%3d2071

På denna fina sång, tillägnad Emils syster, har jag äran att spela cello. Och med den önskar jag er alla god natt!

Kurt Weill och sniglarna

Det har gått ett tag sedan senaste inlägg. Det har varit lite fixande med olika grejer. Livet. En sådan sak som exempelvis kommit emellan är kriget mot sniglarna. De där slemmiga salladsätande marodörerna. Min snart treåring har förstått att dessa inte är önskvärda i trädgården. Häromdagen förklarade han nöjt att pappa och han ”mördat många sniglar”. Tveksam till det moraliska i denna del av vår uppfostran, men visst är det bra med ytterligare en liten soldat i kampen. De har nästintill ätit rent i vissa lådor. Nu har jag krupit till korset och köpt snigelkanter för dyra pengar. Lite bockad zinkplåt hade en säkert kunnat åstadkomma själv, men tiden var inte på vår sida. Sniglarna behövde stoppas NU. Försökte mig också på en snigelfälla med PET-flaska och öl. Funkar till en viss del, men jag skulle behövt otroligt många fällor för att bli av med dem och så mycket mineralvatten går knappast åt i detta hem. Den bockade zinkplåten, kan jag meddela, fungerar i princip utmärkt. Det som var kvar i lådorna frodas nu. Men min mangold åt hönorna i ett obevakat ögonblick opp. Är det inte det ena så är det det andra. Inför nästa odlingssäsong ska jag höja upp pallkragarna några lager så inte hönorna når upp (tror inte de kommer på idéen att flyga) och snigelkanterna ska vara på från start. Murarhinkarna med potatis ska stå på ett myrfritt område, kan jag tala om så här i förbigående. Välkommen odlingssäsong 2017.

Men som sagt, allt går inte dåligt. Sockerärtorna och zucchinin kommer över all förväntan, rödbetorna likaså. I växthuset frodas basilikan som aldrig förr. Tricket är, har jag upptäckt, att gödsla mycket. Jag har använt tomatgödsel till kryddväxterna. De älskar det.

Idag har jag gjort en spaning under en blåbärsplockarpromenad till tjärnen: kantarellerna börjar titta fram. Jag har fått ett schweiziskt recept recept på inlagda kantareller. Kan knappt bärga mig. Dessutom hittade jag hjortron. Här i Roslagen. Jag är lite i chock. Återkommer om detta.

Igår spelade Trio Mirsidrü, dvs Daniel Tilling, Fredrik Lindborg och jag själv i Östhammar. Förutom några gamla Gershwin-hits så bjöd vi på smakprov från vårt nya Kurt Weill-program. Mycket inspirerande för oss och även publiken verkade glad. Kurt Weill, alltså, vilken kompositör, vilken bredd! Alltifrån Speak Low till Sjörövarjenny och Mackie Kniven till My ship. Förutom att ha bidragit till the American Songbook så finns rena kammarmusikverk, orkesterstycken och teatermusik. Det finns alltså mycket att bita i och arrangera för Mirsidrü till kommande skiva och turné. Ett litet smakprov från gårdagens konsert kommer i dagarna. Den 24e juli kan man höra oss i Öregrund. Välkomna!

TV och fåfängan

Att jag skulle synas i samband med Eurovision Song Contest, det höll jag länge för osannolikt. Ok, om man bortser från några barndomsår där jag ansåg det vara ganska troligt. När nu La Grande Finale skulle hållas i Stockholm blev jag dock kontaktad av schweizisk television som skulle göra ett reportage om Stockholm och ville träffa någon svenskschweizisk kulturpersonlighet. Det råkade vara jag. De hade också nosat upp att jag tillsammans med min bror översatt och spelat deras nationaltrubadur Mani Matter på svenska. Detta ville de nu att schweiziska folket skulle få höra. Förutom detta inslag skulle även Björn Ulvaeus och Martin Molin, ni vet han som byggt en musikmaskin som är lika mycket konstverk som instrument, medverka.

Den 2 maj träffades vi på Mosebacke, det schweiziska tv-teamet, Oskar Jeremias, Daniel Tilling och Fredrik Lindborg och jag. Min yngste son var då 8 veckor. Allt som rörde småbarnslivet hade flutit på fantastiskt, inklusive amningen, som ju kan vara lite knepig. Men denna dagen kände han på sig att mamma hade annat för sig. Han matvägrade och skrek hela dagen. Ingen bra uppladdning med andra ord. Men jag lyckades hålla det borta i prestationsögonblicket. För en gångs skull var jag nöjd med mig själv, vi spelade bra och jag gjorde en helt ok och lugn intervju på ett språk som när allt kommer omkring inte är mitt första (bärndütsch, tyska som den talas i regionen Bern). Med tillförsikt såg vi framemot 14 maj då det skulle sändas som uppladdning inför ESC-finalen. 

Klockan närmade sig 20, vi hade lyckats koda så att vi kunde se schweizisk tv på datorn och bänkade oss. Fina stockholmsvyer, trevlig introduktion. Och sen såg jag bara…. DUBBELHAKAN och ÖVERBETTET. Varken hörde eller såg vad jag sjöng eller sa. Jag har ju sett mig i tv ett antal gånger förr, men nu var chocken så mycket större. Sen blev jag ledsen. Först för det jag såg. Sen för att jag var så hård mot mig själv. Nyförlöst cellist i tv på annat språk, herregud, släpp det! Alla vi cellister har ju mer eller mindre dubbelhaka när vi får feeling i vårt spel, det hör ju till. Dessutom är det en fruktansvärt bortskämd sak att bli upprörd över. Jag skäms. Jag ska aldrig mer gråta över en sådan skitsak. Falskspel är en annan sak.. hehe.. Nej, men nu skärper vi oss, alla vi som trycker ned oss över skavanker i vårt utseende, det ska väl inte hindra oss från att göra vår grej, eller? Observera att jag nu inte går med håven. Det är bara ett sorgset konstaterande att den osunda fåfängan drabbar oss lite till mans och kvinns.

Här kan ni se programmet som man kan få textat på högtyska om man vill. Ett trevligt och avspänt stockholmsreportage. http://www.srf.ch/sendungen/aeschbacher/aeschbacher-spezial-bei-den-schweden

För övrigt har en av våra hönor dött idag. Oerhört sorgligt, vi hade hunnit fästa oss vid alla fem. Nu hoppas jag innerligt att det inte var någon sjukdom som hon han smitta de andra med. Ikväll hoppas jag kunna redigera klart senaste podavsnittet från Tröstlösa Records med intressante trumslagaren Jonas Backman. Ni måste lyssna! Så mycket bra musik och intressanta funderingar.

Trevlig afton!

Emeli