Tuppen och stråken

Ni är nöjda nu. Ni som sitter i parkerna med solen i ansiktet. Ni som hänger på balkongerna i t-shirt och fotograferar kvällssolen. Nu är ni glada.

Jag är inte glad. Jag är förbannad. Det är knastertorrt i markerna, finns ingen som helst motivation att ränna igenom skogen efter några eventuella läderartade trattisar eller nån gammkalle. Så här sitter jag och jäser med förtvinande muskler. Endast jakten kan få mig att plöja fram som en bulldozer. Jag är en bulldozer i skogen. Helt skoningslös. Total avsaknad av grace. Möööschar mig genom terrängen. Men därav blir nu intet. Inte en regndroppe på flera veckor. Jag hoppas ni njuter.

Vi har hämtat en tupp. En vacker Hedemora-herre. Abraham Harry heter han. Jag orkar inte gå in på varför, vi nöjer oss bara med att han heter så. Jag trodde hönorna skulle bli galna av en tupp, på ena eller andra sättet. Rädda eller exalterade. Känslomässiga på något sätt iallafall. Men inte då. De tittade på honom lite lojt och fortsatte picka. Första eftermiddagen gick han mest för sig själv, men när vi tittade in på kvällen så satt han tätt ihop med damerna på samma pinne. Inget drama alltså. Inte heller vaknade vi av något galande. Vid 7.30 kom ett försiktigt hemtrevligt kuckeliku från bergsknallen. Abraham Harry är en sympatisk tupp.

Nu har jag äntligen bestämt mig för och köpt en ny stråke. Om man inte spelar ett stråkinstrument kan det vara svårt att förstå denna pinnes betydelse. Låt oss bara konstatera att den är enorm. Viktfördelning, svikt, etcetera etcetera. Det kan också vara svårt att greppa varför de är så dyra och att de är dyra överhuvudtaget. De är dyra om de är bra. Det ska de vara. Det är ett pilligt och komplext hantverk. Och nu känner jag mig mästerlig. Jag har länge trakterat en tung stråke med stor klang men som är trög i vändningarna. Nu kan jag byta håll sömlöst och spela tydligt spiccato. Jag undrar hur länge denna oövervinneliga känsla kommer att sitta i, men just nu är Ulf Johansson, stråkmakare, min största idol.

 

Regndans.