Älgört, Madame Mare och flugor

-Jag är inte intresserad, säger Daniel. Klockan är kvart i midnatt. Jag har upptäckt älgörtens potential och vill dryfta detta. Man kan göra saft, sirap, marmelad, te… Men han är inte intresserad. Han ångrar dock sin kärvhet och läser pliktskyldigast någon länk som jag skickar, sen snarkar han snart. Han ska få se på intresse när förkylningshuvudvärken slår till i höst. Då kommer han att böna och be om lite mer saft. Älgört innehåller naturlig acetylsalicylsyra. Nästa morgon börjar jag samla in de sista blomklasarna som sommaren ger och kokar saft.

Igår kväll hade saften stått och dragit ett par dagar och jag tappade upp hälften på flaska och resten skulle koka fyra timmar till sirap. Klockan var över midnatt. Daniel spelade swing och skulle komma hem kl 04. Han fick stänga av plattan. Det gjorde han, ingen skugga ska falla över honom i detta fall. Ändå hade min saft förvandlats till svart sten. Svart bränd sten mötte mig i morse. Kanske hittar jag några sista blomklasar på en skuggig äng. Annars bättre lycka nästa år. Det får bli ipren i höst.

Förra veckan gästades  vår lilla studio av Jenny Gabrielsson Mare som har nyttjat flygeln samt mitt cellospel och kör till kommande skiva. Som alltid ett nöje att få arbeta med Jenny. Hennes musik är som jazzig Depeche Mode. Bilderna kommer slag i slag när man tar en ljudpromenad i hennes musikaliska värld. Jag ska göra ett podavsnitt med henne och ta er med dit. Först måste jag bara redigera klart avsnittet med trummisen Jonas Backman. Min nyckel till protools har naturligtvis kraschat och det skickas ingen ny… Trist att bli sådär uppstoppad av världsliga ting.

I förrgår spelade Trio Mirsidrü Gershwin och Weill i vackra Öregrund. Herrejösses vilken idyllisk ort och vacker kyrka. En vill som bara traska in på mäklarkontoret och shoppa en bostad. Men nu har vi ju faktiskt flyttat ganska långt redan så… Och nu när diverse göromål är avklarade ska vi börja prata med byggare och se vad vi kan göra åt vårt lilla hem. Drömmen är en tillbyggnad där vi kan separera familjeliv från lite mer organiserad inspelningsverksamhet.

Här två bilder från Stockholms visfestival, Kungsträdgårdens stora scen 17 juli. Roligt att spela lite eget igen som omväxling. Och vi fick också äran att ackompanjera eminenta Maja Heurling. Bilderna är tagna av Rhys Jones.

För övrigt är jag en sån som gör flugor något förnär. Jag gör många flugor något förnär. Vad det säger om mig i övrigt vågar jag inte analysera. Jag gillar att slå till med flugsmällan.

Weillska ljudprov och Emil

Jag lovade några ljudprov från vårt nya Weill-program. En kan ju tänka sig att ni inte tänkt på annat utan suttit som på nålar. Så, varsågoda, er väntan är över!

Idag sommarpratade min vän och kollega Emil Jensen. Mycket fint, förväntningarna var givetvis höga, men han överträffade iallafall mina. Lyssna!

http://sverigesradio.se/sida/embed?url=http%3a%2f%2fsverigesradio.se%2fsida%2favsnitt%2f747743%3fprogramid%3d2071

På denna fina sång, tillägnad Emils syster, har jag äran att spela cello. Och med den önskar jag er alla god natt!

Kurt Weill och sniglarna

Det har gått ett tag sedan senaste inlägg. Det har varit lite fixande med olika grejer. Livet. En sådan sak som exempelvis kommit emellan är kriget mot sniglarna. De där slemmiga salladsätande marodörerna. Min snart treåring har förstått att dessa inte är önskvärda i trädgården. Häromdagen förklarade han nöjt att pappa och han ”mördat många sniglar”. Tveksam till det moraliska i denna del av vår uppfostran, men visst är det bra med ytterligare en liten soldat i kampen. De har nästintill ätit rent i vissa lådor. Nu har jag krupit till korset och köpt snigelkanter för dyra pengar. Lite bockad zinkplåt hade en säkert kunnat åstadkomma själv, men tiden var inte på vår sida. Sniglarna behövde stoppas NU. Försökte mig också på en snigelfälla med PET-flaska och öl. Funkar till en viss del, men jag skulle behövt otroligt många fällor för att bli av med dem och så mycket mineralvatten går knappast åt i detta hem. Den bockade zinkplåten, kan jag meddela, fungerar i princip utmärkt. Det som var kvar i lådorna frodas nu. Men min mangold åt hönorna i ett obevakat ögonblick opp. Är det inte det ena så är det det andra. Inför nästa odlingssäsong ska jag höja upp pallkragarna några lager så inte hönorna når upp (tror inte de kommer på idéen att flyga) och snigelkanterna ska vara på från start. Murarhinkarna med potatis ska stå på ett myrfritt område, kan jag tala om så här i förbigående. Välkommen odlingssäsong 2017.

Men som sagt, allt går inte dåligt. Sockerärtorna och zucchinin kommer över all förväntan, rödbetorna likaså. I växthuset frodas basilikan som aldrig förr. Tricket är, har jag upptäckt, att gödsla mycket. Jag har använt tomatgödsel till kryddväxterna. De älskar det.

Idag har jag gjort en spaning under en blåbärsplockarpromenad till tjärnen: kantarellerna börjar titta fram. Jag har fått ett schweiziskt recept recept på inlagda kantareller. Kan knappt bärga mig. Dessutom hittade jag hjortron. Här i Roslagen. Jag är lite i chock. Återkommer om detta.

Igår spelade Trio Mirsidrü, dvs Daniel Tilling, Fredrik Lindborg och jag själv i Östhammar. Förutom några gamla Gershwin-hits så bjöd vi på smakprov från vårt nya Kurt Weill-program. Mycket inspirerande för oss och även publiken verkade glad. Kurt Weill, alltså, vilken kompositör, vilken bredd! Alltifrån Speak Low till Sjörövarjenny och Mackie Kniven till My ship. Förutom att ha bidragit till the American Songbook så finns rena kammarmusikverk, orkesterstycken och teatermusik. Det finns alltså mycket att bita i och arrangera för Mirsidrü till kommande skiva och turné. Ett litet smakprov från gårdagens konsert kommer i dagarna. Den 24e juli kan man höra oss i Öregrund. Välkomna!