Att jag skulle synas i samband med Eurovision Song Contest, det höll jag länge för osannolikt. Ok, om man bortser från några barndomsår där jag ansåg det vara ganska troligt. När nu La Grande Finale skulle hållas i Stockholm blev jag dock kontaktad av schweizisk television som skulle göra ett reportage om Stockholm och ville träffa någon svenskschweizisk kulturpersonlighet. Det råkade vara jag. De hade också nosat upp att jag tillsammans med min bror översatt och spelat deras nationaltrubadur Mani Matter på svenska. Detta ville de nu att schweiziska folket skulle få höra. Förutom detta inslag skulle även Björn Ulvaeus och Martin Molin, ni vet han som byggt en musikmaskin som är lika mycket konstverk som instrument, medverka.
Den 2 maj träffades vi på Mosebacke, det schweiziska tv-teamet, Oskar Jeremias, Daniel Tilling och Fredrik Lindborg och jag. Min yngste son var då 8 veckor. Allt som rörde småbarnslivet hade flutit på fantastiskt, inklusive amningen, som ju kan vara lite knepig. Men denna dagen kände han på sig att mamma hade annat för sig. Han matvägrade och skrek hela dagen. Ingen bra uppladdning med andra ord. Men jag lyckades hålla det borta i prestationsögonblicket. För en gångs skull var jag nöjd med mig själv, vi spelade bra och jag gjorde en helt ok och lugn intervju på ett språk som när allt kommer omkring inte är mitt första (bärndütsch, tyska som den talas i regionen Bern). Med tillförsikt såg vi framemot 14 maj då det skulle sändas som uppladdning inför ESC-finalen. 
Klockan närmade sig 20, vi hade lyckats koda så att vi kunde se schweizisk tv på datorn och bänkade oss. Fina stockholmsvyer, trevlig introduktion. Och sen såg jag bara…. DUBBELHAKAN och ÖVERBETTET. Varken hörde eller såg vad jag sjöng eller sa. Jag har ju sett mig i tv ett antal gånger förr, men nu var chocken så mycket större. Sen blev jag ledsen. Först för det jag såg. Sen för att jag var så hård mot mig själv. Nyförlöst cellist i tv på annat språk, herregud, släpp det! Alla vi cellister har ju mer eller mindre dubbelhaka när vi får feeling i vårt spel, det hör ju till. Dessutom är det en fruktansvärt bortskämd sak att bli upprörd över. Jag skäms. Jag ska aldrig mer gråta över en sådan skitsak. Falskspel är en annan sak.. hehe.. Nej, men nu skärper vi oss, alla vi som trycker ned oss över skavanker i vårt utseende, det ska väl inte hindra oss från att göra vår grej, eller? Observera att jag nu inte går med håven. Det är bara ett sorgset konstaterande att den osunda fåfängan drabbar oss lite till mans och kvinns.
Här kan ni se programmet som man kan få textat på högtyska om man vill. Ett trevligt och avspänt stockholmsreportage. http://www.srf.ch/sendungen/aeschbacher/aeschbacher-spezial-bei-den-schweden
För övrigt har en av våra hönor dött idag. Oerhört sorgligt, vi hade hunnit fästa oss vid alla fem. Nu hoppas jag innerligt att det inte var någon sjukdom som hon han smitta de andra med. Ikväll hoppas jag kunna redigera klart senaste podavsnittet från Tröstlösa Records med intressante trumslagaren Jonas Backman. Ni måste lyssna! Så mycket bra musik och intressanta funderingar.
Trevlig afton!
Emeli
norrhyttedagar 