En timme till…

Det ser för taskigt ut i mina odlingslådor. Riktigt jävligt om jag ska vara helt ärlig. Och det är ju nu det ska skördas. Det är nu man ska rada upp sina gigantiska zucchinis bredvid trälådorna med kålhuvuden och den självmustade äppeljuicen. Nix. Sjok av halvdöda sockerärtor hänger över varandra. Vilsna bönrankor klättrar triumferande över slagfältet. Sniglarna har använt de stora zucchinibladen som någon sorts transportörer och liksom svingat sig in i lådorna och skövlat. Squashen ligger halvätna i jorden. Hönorna har gått lös på mangolden och rödbetsblasten. Men rödbetorna under ser lovande ut. En får fröjdas åt det som blir. Jag tappade fart en bit in i augusti när jag började rada upp denna säsongs misstag och planera för nästa. För skam den som ger sig, eller? Nästa år ska jag ha så sjukt mycket högre planteringslådor. Sniglarna kan inte ta sig upp och min stela lekamen behöver inte förödmjukas i marknivå. Jag var för snål för att köpa så mycket jord i år. Men nu har vi kompost. Nu gör vi egen jord. Och hönsgödseltillgången lämnar inget i övrigt att önska. Bring it on 2017.

Tills dess finkammar jag skogarna runt om på guld. Kantarellerna har vänt åter efter en månad i träda. Och de får nu lite sällskap. Om någon har ett kul sätt att tillaga citrongul slemskivling kan denne gärna ge sig tillkänna.

Sommaren firades ut i Visby i helgen. Daniel och jag spelade ett set av mina låtar på Visbyfestivalen där vi fick äran att dela scen med många fina artister. Vilket väder, vilket ljud, vilket arrangemang! Annika Fehling, vilket drivkraft! Vi hade med oss våra två knattar. Att ladda för gig med en snart treåring och en snart 6-månaders runt fötterna innebär att inte ladda för gig. En får bara kasta sig in. Men Marie Bergman och Lasse Englund försäkrade att deras barn mått bra av att få hänga med på turnéer och festivaler och av döma av svänget på familjebandet Marie Bergman and the DNA band verkar det även gett musikaliskt resultat. Det är något särskilt med familjemedlemmar som sjunger ihop. Det är samma frekvenser, övertoner, det blir magiskt.

visbyfestival

En som kan skapa röstmagi alldeles på egen hand är min nyfunna vän Anna Christoffersson. Ett knäckande bra set i sensommarkvällen. För någon vecka sedan fick vi på Tröstlösa Records äran att släppa Annas senaste singel Vingar. Lyssna och njut:

Det är de sista självande timmarna av sommar. Jag lyssnar på Stefan Sundströms version av Charlie Engstrand Sommars fantastiska sång ”En timme till” och undrar om jag blir redo för höst i år. Valet är dock inte vårt.

Annonser

Älgört, Madame Mare och flugor

-Jag är inte intresserad, säger Daniel. Klockan är kvart i midnatt. Jag har upptäckt älgörtens potential och vill dryfta detta. Man kan göra saft, sirap, marmelad, te… Men han är inte intresserad. Han ångrar dock sin kärvhet och läser pliktskyldigast någon länk som jag skickar, sen snarkar han snart. Han ska få se på intresse när förkylningshuvudvärken slår till i höst. Då kommer han att böna och be om lite mer saft. Älgört innehåller naturlig acetylsalicylsyra. Nästa morgon börjar jag samla in de sista blomklasarna som sommaren ger och kokar saft.

Igår kväll hade saften stått och dragit ett par dagar och jag tappade upp hälften på flaska och resten skulle koka fyra timmar till sirap. Klockan var över midnatt. Daniel spelade swing och skulle komma hem kl 04. Han fick stänga av plattan. Det gjorde han, ingen skugga ska falla över honom i detta fall. Ändå hade min saft förvandlats till svart sten. Svart bränd sten mötte mig i morse. Kanske hittar jag några sista blomklasar på en skuggig äng. Annars bättre lycka nästa år. Det får bli ipren i höst.

Förra veckan gästades  vår lilla studio av Jenny Gabrielsson Mare som har nyttjat flygeln samt mitt cellospel och kör till kommande skiva. Som alltid ett nöje att få arbeta med Jenny. Hennes musik är som jazzig Depeche Mode. Bilderna kommer slag i slag när man tar en ljudpromenad i hennes musikaliska värld. Jag ska göra ett podavsnitt med henne och ta er med dit. Först måste jag bara redigera klart avsnittet med trummisen Jonas Backman. Min nyckel till protools har naturligtvis kraschat och det skickas ingen ny… Trist att bli sådär uppstoppad av världsliga ting.

I förrgår spelade Trio Mirsidrü Gershwin och Weill i vackra Öregrund. Herrejösses vilken idyllisk ort och vacker kyrka. En vill som bara traska in på mäklarkontoret och shoppa en bostad. Men nu har vi ju faktiskt flyttat ganska långt redan så… Och nu när diverse göromål är avklarade ska vi börja prata med byggare och se vad vi kan göra åt vårt lilla hem. Drömmen är en tillbyggnad där vi kan separera familjeliv från lite mer organiserad inspelningsverksamhet.

Här två bilder från Stockholms visfestival, Kungsträdgårdens stora scen 17 juli. Roligt att spela lite eget igen som omväxling. Och vi fick också äran att ackompanjera eminenta Maja Heurling. Bilderna är tagna av Rhys Jones.
048-DSC_0173

För övrigt är jag en sån som gör flugor något förnär. Jag gör många flugor något förnär. Vad det säger om mig i övrigt vågar jag inte analysera. Jag gillar att slå till med flugsmällan.

TV och fåfängan

Att jag skulle synas i samband med Eurovision Song Contest, det höll jag länge för osannolikt. Ok, om man bortser från några barndomsår där jag ansåg det vara ganska troligt. När nu La Grande Finale skulle hållas i Stockholm blev jag dock kontaktad av schweizisk television som skulle göra ett reportage om Stockholm och ville träffa någon svenskschweizisk kulturpersonlighet. Det råkade vara jag. De hade också nosat upp att jag tillsammans med min bror översatt och spelat deras nationaltrubadur Mani Matter på svenska. Detta ville de nu att schweiziska folket skulle få höra. Förutom detta inslag skulle även Björn Ulvaeus och Martin Molin, ni vet han som byggt en musikmaskin som är lika mycket konstverk som instrument, medverka.

Den 2 maj träffades vi på Mosebacke, det schweiziska tv-teamet, Oskar Jeremias, Daniel Tilling och Fredrik Lindborg och jag. Min yngste son var då 8 veckor. Allt som rörde småbarnslivet hade flutit på fantastiskt, inklusive amningen, som ju kan vara lite knepig. Men denna dagen kände han på sig att mamma hade annat för sig. Han matvägrade och skrek hela dagen. Ingen bra uppladdning med andra ord. Men jag lyckades hålla det borta i prestationsögonblicket. För en gångs skull var jag nöjd med mig själv, vi spelade bra och jag gjorde en helt ok och lugn intervju på ett språk som när allt kommer omkring inte är mitt första (bärndütsch, tyska som den talas i regionen Bern). Med tillförsikt såg vi framemot 14 maj då det skulle sändas som uppladdning inför ESC-finalen. IMG_5154

Klockan närmade sig 20, vi hade lyckats koda så att vi kunde se schweizisk tv på datorn och bänkade oss. Fina stockholmsvyer, trevlig introduktion. Och sen såg jag bara…. DUBBELHAKAN och ÖVERBETTET. Varken hörde eller såg vad jag sjöng eller sa. Jag har ju sett mig i tv ett antal gånger förr, men nu var chocken så mycket större. Sen blev jag ledsen. Först för det jag såg. Sen för att jag var så hård mot mig själv. Nyförlöst cellist i tv på annat språk, herregud, släpp det! Alla vi cellister har ju mer eller mindre dubbelhaka när vi får feeling i vårt spel, det hör ju till. Dessutom är det en fruktansvärt bortskämd sak att bli upprörd över. Jag skäms. Jag ska aldrig mer gråta över en sådan skitsak. Falskspel är en annan sak.. hehe.. Nej, men nu skärper vi oss, alla vi som trycker ned oss över skavanker i vårt utseende, det ska väl inte hindra oss från att göra vår grej, eller? Observera att jag nu inte går med håven. Det är bara ett sorgset konstaterande att den osunda fåfängan drabbar oss lite till mans och kvinns.

Här kan ni se programmet som man kan få textat på högtyska om man vill. Ett trevligt och avspänt stockholmsreportage. http://www.srf.ch/sendungen/aeschbacher/aeschbacher-spezial-bei-den-schweden

För övrigt har en av våra hönor dött idag. Oerhört sorgligt, vi hade hunnit fästa oss vid alla fem. Nu hoppas jag innerligt att det inte var någon sjukdom som hon han smitta de andra med. Ikväll hoppas jag kunna redigera klart senaste podavsnittet från Tröstlösa Records med intressante trumslagaren Jonas Backman. Ni måste lyssna! Så mycket bra musik och intressanta funderingar.

Trevlig afton!

Emeli

Allan

Det är nu tre år sedan mitt andra soloalbum Lummer släpptes. På skivan gästades jag av vännen, sångaren och kompositören Ola Sandström. Gitarren på skivan spelades av eminente Adam Hagstrand. Då han inte kunde medverka på releasen spelade där en lika stor gitarridol och musiker, Mikael Karlsson. Dessa herrar, Ola och Mikael, träffades alltså för första gången på releasekonserten på Boulevardteatern och på efterfesten inträffade det lika osannolika som fantastiska. Av någon outgrundlig anledning börjar de båda prata om sitt förhållande till tonsättaren Allan Pettersson och hans sångsvit, Barfotasånger. Det var pusselbiten Mikael behövde för att ta tag i det projekt som så länge legat där och grott i bakhuvudet…

Ja, det har nu gått tre år och imorgon smäller det. Imorgon är det release för resultatet, skivan ”Mest ibland tistlar” på Olympiateatern. Mikael har alltså arrangerat detta för sång, elgitarr, cello och vibrafon. Spelar gör också Anja Strautmanis, cello och Johan Renman, vibrafon. Det är så vackert och berörande att håren reser sig på armarna. Jag vet. Jag hörde det live för något år sedan och tårarna rann på denna ganska svårflirtade och luttrade kulturkonsument. Jag har också haft privilegiet att följa inspelning, mix och mastring. Jag är nu egentligen bara orolig för en sak. Att inte tillräckligt många får ta del av detta. Hören upp! Sluta upp med det ni eventuellt gör imorgon kväll! Gå till Olympiateatern! Och ni med makt i kulturvärlden, om ni läser detta: uppmärksamma denna kulturgärning med nutidsrelevans! Det är så långt ifrån mossigt man kan komma, om nu någon trodde det.

Tröstlösa Records har äran att ge ut detta trots att varken Daniel eller jag medverkar. Jo, Daniel har hjälpt till att ställa upp mikrofoner och att fånga ljudet. Jag känner mig som en mycket stolt gudmor och ni kan höra mig prata lite med Ola och Micke om musiken och livet i vår podcast som också finns att prenumerera på i itunes.

I övrigt kan jag meddela att hönorna värper bruna fina ägg.

Väl mött på Olympiateatern!

Emeli

Hönsen och jazzen

De är här nu. Hönorna. I några dagar har Daniel och jag med stor hjälp av min far snickrat på hönsgården. På tomten stod redan när vi flyttade in en liten bod som vi tänkte skulle passa utmärkt som hönshus. Nu fick vi så tummen ur. Vi är helt nybörjare på detta och jag har ägnat många bussresor åt att läsa på om vad de små pullorna kan tänkas vilja ha och behöva. Det ska bli otroligt spännande att se om smaken på ägg producerade på hemmaplan blir så mycket bättre.

 

Samtidigt som hönorna släpptes ut i gården släppte Tröstlösa Records nytt digitalt. Jonas Backman Trio (Daniel Tilling, piano, Lars Ekman, bas och Jonas Backman, trummor) featuring Johanna Aveskogh, sång, har spelat in en riktig pärla. Kolla in på itunes. eller en liten försmak här: 

Jonas kommer snart att höras i vår podcast, förresten. Han har mixat Fredrik af Trampes skiva ”Tysta slag”, som släppts på Tröstlösa Records, förutom att vara en grym trumslagare, förstås. Prenumerera på podcasten här.

Nu ska jag gå ut och se om hönorna förstått hur de tar sig upp för spången och in till redena…