Det har varit mer än glest mellan inläggen här. Jag har väl tänkt att det faktumet passerar hyfsat obemärkt. Men nu har jag från flera håll uppmanats skärpa mig, så jag gör så.
Med tanke på glesheten i inlägg men att det ändå händer ett och annat under den tiden tänker jag mig en översiktlig uppdatering i olika avdelningar. Sen kommer mer detaljerade nedslag följa i kommande inlägg. Så ser iallafall planen ut.
Yrkeslivet
Det har rullat på ganska fint ändå, det är jag tacksam för. Efter Kretsteatern och Prata högre, Karin, har jag ägnat mig åt ytterligare mer teater. Nu senast Scenkonst Sörmland och Jag kommer härifrån. En fin pjäs av Anders Duus i regi av Dennis Sandin. Vi hade premiär i Eskilstuna i fredags och turnerar nu Sörmland runt till slutet av maj. Håll utkik. Fyra skådespelare och tre musiker i sömlös symbios, eller något liknande. På Kretsteatern har jag spelat Aylas sång från en luftballong. Klas Backman ställde sig tämligen oförstående till att jag som cellist inte nödvändigtvis spelade kontrabas. Men jag ville ju inte vara omedgörlig utan inhandlade ett sådant stort instrument och övade flitigt veckorna före jul, under överinseende av mästaren Lars Ekman. Tillsammans med tre ljuvliga medmusiker, My Eklund, Lina Söderholtz Florén och Ola Sandström (vik John Kinell) har jag satt upp barnföreställningen Spöket och hovmusikanterna som turnerat i Jämtland och runt om i Stockholms län. Det är jag stolt och glad över. Samt att trehjulingen Jodelihoj rullar igen tillsammans med Operaråttan Pavaråtta, reggeafåret Rastafåri, Rapphönan (alla förtjänstfullt gestaltade av Oskar Jeremias). Det händer massa annat också, men det får framgå framöver.
Huset
Nu kommer det. Det som många undrar över. Hur går det med husplanerna? Ja, svt har inte hört av sig och bett oss ställa upp i Husdrömmar, så ni får nöja er med att följa det här.
Nu i mars har äntligen grävmaskinen rullat uppför bergsknallen och satt skopan i de gamla timmerstockarna. Allt som ska bort är nu borta. Jag känner tacksamhet för att vi är igång och för att det vi tog just det beslutet, att riva och bygga nytt. En hel del av det gamla virket var fuktskadad och murket. Men visst känns det på något sätt grovt att vi tar oss friheten att slita ner något som stått där i flera hundra år (iallafall delvis). Men vi måste ju bo och detta var det mest rationella. Så nu hoppas vi att marken tinat så pass att det kan börja förberedas för grundläggning. Jag lägger upp ritningar i en separat flik. När sedan ytterväggar och tak är på plats ska våra byggokunniga händer ta vid. Det svindlar lite vid tanken på att jag ska stå i snickarbrallor och såga. Jag har alltid levt i tron att jag är ytterst händig (oklart hur den villfarelsen uppstått, sorterar under kategorin omotiverat självförtroende), men jag har blivit varse att det inte är riktigt sant. Men, jag kan ju kanske ännu bli. Jag har köpt tre gamla innerdörrar på blocket som jag när solen skiner ska renovera. Allt för den rätta feelingen. Jag börjar kanske med dem för att ta mig in i hantverkarrollen. Följ gärna bygget på instagram, användarnamn Grindtorpnorrhyttan
För övrigt kan jag säga att en kan bli överhettad av att glo på pinterest. Inspirerad och just överhettad. Vad missar jag för genial lösning? Kanske är det nu dags att bara slappna av och låta det hända…
Privat
Jag ska inte bli för privat, men jag vill säga att jag gläds mycket åt att vara roslagsbo, flera nya fina vänner i trakten och vi känner oss mer och mer hemma. Efter en mars som i princip inneburit att vi nu är redo för att ställa upp i logistik-sm känns det bra att kunna tillbringa lite mer tid här. Jag har under en period pendlat heltid till Eskilstuna samtidigt som Daniel varit i Luleå och spelat i Norrbotten Big Band. På helger har jag spelat föreställningar och kyrkospelningar. Det är som att jag inte riktigt förstått att vi har barn, att man vill träffa dem och att det innebär lite planering och en hel del barnvakter. Tack till våra föräldrar och syskon. Jag har också på sista tiden nära fått erfara att livet är skört och inte givet. Jag ska göra mitt bästa för att sprida vidare de frön som så generöst planterats för så många.
Så, nu känner jag att jag är redo för tätare men kortare redogörelser för er som vill följa både huset och livet. Tack till er som gör det! Det är skönt att ha människor att berätta lite för. Och snart gror ramslöken igen.
norrhyttedagar 