Omtag

Det har varit mer än glest mellan inläggen här. Jag har väl tänkt att det faktumet passerar hyfsat obemärkt. Men nu har jag från flera håll uppmanats skärpa mig, så jag gör så.

Med tanke på glesheten i inlägg men att det ändå händer ett och annat under den tiden tänker jag mig en översiktlig uppdatering i olika avdelningar. Sen kommer mer detaljerade nedslag följa i kommande inlägg. Så ser iallafall planen ut.

Yrkeslivet

Det har rullat på ganska fint ändå, det är jag tacksam för. Efter Kretsteatern och Prata högre, Karin, har jag ägnat mig åt ytterligare mer teater. Nu senast Scenkonst Sörmland och Jag kommer härifrån. En fin pjäs av Anders Duus i regi av Dennis Sandin. Vi hade premiär i Eskilstuna i fredags och turnerar nu Sörmland runt till slutet av maj. Håll utkik. Fyra skådespelare och tre musiker i sömlös symbios, eller något liknande. På Kretsteatern har jag spelat Aylas sång från en luftballong. Klas Backman ställde sig tämligen oförstående till att jag som cellist inte nödvändigtvis spelade kontrabas. Men jag ville ju inte vara omedgörlig utan inhandlade ett sådant stort instrument och övade flitigt veckorna före jul, under överinseende av mästaren Lars Ekman. Tillsammans med tre ljuvliga medmusiker, My Eklund, Lina Söderholtz Florén och Ola Sandström (vik John Kinell) har jag satt upp barnföreställningen Spöket och hovmusikanterna som turnerat i Jämtland och runt om i Stockholms län. Det är jag stolt och glad över. Samt att trehjulingen Jodelihoj rullar igen tillsammans med Operaråttan Pavaråtta, reggeafåret Rastafåri, Rapphönan (alla förtjänstfullt gestaltade av Oskar Jeremias). Det händer massa annat också, men det får framgå framöver.

Huset

Nu kommer det. Det som många undrar över. Hur går det med husplanerna? Ja, svt har inte hört av sig och bett oss ställa upp i Husdrömmar, så ni får nöja er med att följa det här.IMG_1717

Nu i mars har äntligen grävmaskinen rullat uppför bergsknallen och satt skopan i de gamla timmerstockarna. Allt som ska bort är nu borta. Jag känner tacksamhet för att vi är igång och för att det vi tog just det beslutet, att riva och bygga nytt. En hel del av det gamla virket var fuktskadad och murket. Men visst känns det på något sätt grovt att vi tar oss friheten att slita ner något som stått där i flera hundra år (iallafall delvis). Men vi måste ju bo och detta var det mest rationella. Så nu hoppas vi att marken tinat så pass att det kan börja förberedas för grundläggning. Jag lägger upp ritningar i en separat flik. När sedan ytterväggar och tak är på plats ska våra byggokunniga händer ta vid. Det svindlar lite vid tanken på att jag ska stå i snickarbrallor och såga. Jag har alltid levt i tron att jag är ytterst händig (oklart hur den villfarelsen uppstått, sorterar under kategorin omotiverat självförtroende), men jag har blivit varse att det inte är riktigt sant. Men, jag kan ju kanske ännu bli. Jag har köpt tre gamla innerdörrar på blocket som jag när solen skiner ska renovera. Allt för den rätta feelingen. Jag börjar kanske med dem för att ta mig in i hantverkarrollen. Följ gärna bygget på instagram, användarnamn Grindtorpnorrhyttan 

För övrigt kan jag säga att en kan bli överhettad av att glo på pinterest. Inspirerad och just överhettad. Vad missar jag för genial lösning? Kanske är det nu dags att bara slappna av och låta det hända…

Privat

Jag ska inte bli för privat, men jag vill säga att jag gläds mycket åt att vara roslagsbo, flera nya fina vänner i trakten och vi känner oss mer och mer hemma. Efter en mars som i princip inneburit att vi nu är redo för att ställa upp i logistik-sm känns det bra att kunna tillbringa lite mer tid här. Jag har under en period pendlat heltid till Eskilstuna samtidigt som Daniel varit i Luleå och spelat i Norrbotten Big Band. På helger har jag spelat föreställningar och kyrkospelningar. Det är som att jag inte riktigt förstått att vi har barn, att man vill träffa dem och att det innebär lite planering och en hel del barnvakter. Tack till våra föräldrar och syskon. Jag har också på sista tiden nära fått erfara att livet är skört och inte givet. Jag ska göra mitt bästa för att sprida vidare de frön som så generöst planterats för så många.

Så, nu känner jag att jag är redo för tätare men kortare redogörelser för er som vill följa både huset och livet. Tack till er som gör det! Det är skönt att ha människor att berätta lite för. Och snart gror ramslöken igen.

Annonser

Den ojämna striden

Ikväll har det delats ut polarpris, har jag förstått. Till Wayne Shorter och Sting. Jag gillar dem båda, såklart. Jag har också via olika kanaler förstått att Esperanza Spalding har uppträtt till deras ära ikväll på konserthuset. Jag fullkomligt avgudar henne. Jag måste se detta i efterhand. Varför har jag inte tittat i realtid? Jo, jag har varit upptagen. Jag har plockat sniglar. I hundratal. Nyklippt gräsmatta som det nyss har regnats på och kväll. Här har man som snigeljagare sin chans. Och enligt diverse snigelexperter som jag har hittat på nätet ska plockning vara effektivt för att förhindra att de förökar sig. En snigel kan lägga 400 ägg per säsong. Jag har bara ikväll plockat över hundra stycken individer. You do the math. Jag har sagt det förr, men ödelägger inte Trump världen så är det för att sniglarna hinner före. Hur förtjust jag än är i att prisa banbrytande musiker så undrar jag om jag inte just nu är något mer benägen att vilja starta en stipendiefond till personer som bidrar till att lösa snigelproblemet. Prissumman ska vara väl tilltagen.

 

img_0389-jpg.jpeg

Myskankor äter visst sniglar med god aptit. De äter mycket annat också och bajsar fruktansvärda mängder. Med tanke på alla hönsfåglar som vi har dragit på oss räcker bajset som det är. Abraham Harry har blivit far. Fem kycklingar stammar från oss. Tre råkade jag köpa på mig annorstädes. Det är mycket med dem, de rymmer ibland, ibland kommer de inte alls tillbaka, ibland kommer de fram efter en natt bland bråten under huset. Och nu ska huset, eller delar av det, rivas. I augusti kommer grävmaskinen och innan dess ska vi rädda det som räddas kan eller bör. Jag funderar på att dokumentera bygget så att intresserade läsare kan följa det. Vilka är med?

Nu måste jag gå och se ett avsnitt av någon serie jag följer för att få bort sniglarna från näthinnan innan jag går och lägger mig. TV-licensen är betald. Skulle du vilja få en snigel på ögat?

IMG_0385.JPG.jpeg

Mörkret och inspirationen

Det har varit en oerhörd efterfrågan på nya blogginlägg på Norrhyttedagar. Oerhörd. Och jag är smickrad och inte heller den som är särskilt nödbedd, eller den som är den. Uppmuntra mig  och jag skall gyckla för er. Om jag har tid, vilket jag har nu.

En inspelning blev flyttad till söndag, mannen lagar mat, barnens faster leker med knattarna. Det utnyttjar jag till att sätta mig i fåtöljen och njuta av Jenny Gabrielsson Mares skiva, släppt idag. Lite ängsliga öron förstås, eftersom jag bidragit med cello och körer. Eftersom Ruben Engzell mixat så fint kan jag i princip sluta oroa mig och gå rakt in i Jennys mörka magiska värld. Den där tonen som jag är så svag för, den där strängen som hon slår an i mig men som jag så sällan hittar i mitt egna skapande. Eller inte vågar hitta, kanske. Hon borrar sig in i vrårna och vågar stanna där. November.

November. Inte mångas favoritmånad. Kanske inte min heller om jag måste välja en. Men på topplistan kan den ändå hamna. Topp 11. Gillar iallafall bättre än mars. Som det känns nu är den på topp 3. Vi får väl se hur denna november artar sig för världen. Rent personligt händer det så mycket att jag inte vet var jag ska börja. Jag vet inte om jag ska börja heller. ”Härbärgera din kreativitet och dina idéer”, det sa en gång en terapeut. Det är klokt, men svårt att följa. Jag spricker ofta av mina idéer, vill dela genast. Men då spricker istället idéerna likt såpbubblor. Så jag ska smaka på dem lite längre för att se hur långt de bär.

Jag kan dock berätta att det blir en teatervår, nu är det påskrivet och klart. Jag kommer att medverka i Stockholms Stadsteaters nya ambulerande satsning, Kretsteatern. Föreställningen ”Tala högre, Karin” börjar repas i nästa vecka och har premiär i januari. Lotta Olsson har skrivit manus och Jojje Wadenius musik. Olle Törnqvist regisserar.

I övrigt kommer närmsta tiden innehålla rep av barnföreställningar, Mirsidrü, Weill, NK, Peggy Lee, julmusik och en ytterst hemlig sportsatsning med en nära person. Bomben kommer snart att brisera och ingenting kommer att vara sig likt mer. Låt oss ta i på det sättet. Låt oss göra det. Tala högre.

Bilen går bra, vinterdäcken är på. Hönshuset är isolerat. Arkitekten har börjat rita. Norrhyttan så som vi kände den går in på sin sista vinter.

Sekelskiftesköket

Byggaren har varit här. Vi har diskuterat möjligheter, storlek, grund, stil, material, uppvärmning och fan och hans moster. Det finns många val att göra och mycket pengar att spendera. Det vill säga, det finns inte mycket pengar att spendera, man man kan om man hade. Planen är alltså att behålla en del av nuvarande hus, riva en del och bygga i princip ett nytt hus i två våningar som ansluts. Om vi får klart med ritningar och bygglov etc kan vi sätta släggan i väggen när det börjar våras. Kanske iallafall.

Det är mycket på vägen, men nu har jag snöat in på kök. Jag kan inte gå och lägga mig för att jag har snöat in så mycket på kök. Fina kök. Dyra kök. Och en kan ju drömma. En fin aspekt på kökshistorik hittade jag här. http://www.byggfabriken.com/renoveringshjalpen/index.php/kok-sekelskifte-till-1920-tal-stilhistoria/

Och fina kök gör de. Jag kommer att drömma om dem i natt.

hantverkargatan_01