Den ojämna striden

Ikväll har det delats ut polarpris, har jag förstått. Till Wayne Shorter och Sting. Jag gillar dem båda, såklart. Jag har också via olika kanaler förstått att Esperanza Spalding har uppträtt till deras ära ikväll på konserthuset. Jag fullkomligt avgudar henne. Jag måste se detta i efterhand. Varför har jag inte tittat i realtid? Jo, jag har varit upptagen. Jag har plockat sniglar. I hundratal. Nyklippt gräsmatta som det nyss har regnats på och kväll. Här har man som snigeljagare sin chans. Och enligt diverse snigelexperter som jag har hittat på nätet ska plockning vara effektivt för att förhindra att de förökar sig. En snigel kan lägga 400 ägg per säsong. Jag har bara ikväll plockat över hundra stycken individer. You do the math. Jag har sagt det förr, men ödelägger inte Trump världen så är det för att sniglarna hinner före. Hur förtjust jag än är i att prisa banbrytande musiker så undrar jag om jag inte just nu är något mer benägen att vilja starta en stipendiefond till personer som bidrar till att lösa snigelproblemet. Prissumman ska vara väl tilltagen.

 

img_0389-jpg.jpeg

Myskankor äter visst sniglar med god aptit. De äter mycket annat också och bajsar fruktansvärda mängder. Med tanke på alla hönsfåglar som vi har dragit på oss räcker bajset som det är. Abraham Harry har blivit far. Fem kycklingar stammar från oss. Tre råkade jag köpa på mig annorstädes. Det är mycket med dem, de rymmer ibland, ibland kommer de inte alls tillbaka, ibland kommer de fram efter en natt bland bråten under huset. Och nu ska huset, eller delar av det, rivas. I augusti kommer grävmaskinen och innan dess ska vi rädda det som räddas kan eller bör. Jag funderar på att dokumentera bygget så att intresserade läsare kan följa det. Vilka är med?

Nu måste jag gå och se ett avsnitt av någon serie jag följer för att få bort sniglarna från näthinnan innan jag går och lägger mig. TV-licensen är betald. Skulle du vilja få en snigel på ögat?

IMG_0385.JPG.jpeg

Annonser

Den långa fredagen

Långfredagen 2017 är snart till ända. En tröttare sådan än på länge. Igår träffade jag ett gäng vänner från tiden på folkhögskola, Birkagårdens folkhögskola. 20 år sedan vi tillsammans levde i folkisbubblan. För mig en tidsficka och en frist. En värld som öppnades, en frihet där allt var möjligt och låg framför en. 20 år senare ligger kanske inte världen för fötterna på samma sätt. Det är både en smärtsam och bekväm insikt. Men så lika sig alla var! Åtminstone var detta känslan tills gamla fotografier skickades runt. Vilka var dessa babyfaces? Som Kalle vackert och diplomatiskt uttryckte det: vi har vuxit i våra utseenden. Och kanske är det precis så. Vi föds i lite för stora kläder och vi växer sakta men säkert i oss själva.

Revyn Prata högre, Karin, har spelats för sista gången. Åtminstone på Kretsteatern och Soppteatern. I augusti glider jag åter i min heta tröja och ger den lågmälda och nättrollande Karin ett ansikte på Parkteatern. Vilken vinter det har varit! Dessa ensembler som svetsas samman och sen skiljs åt. Tänk, så har de det ständigt, teaterfolket. Prata högre, Karin! - En tryckfrihetsrevy

Ramslöken tittar upp igen. Förtjusningen och stressen. Jag har förodlat fem tomatsorter, aubergine, chili, paprika, gurka. Det verkar vara diverse andra frön som också borde få gro lite inomhus innan de kommer ut. Drömmarna är storslagna. I april finns ännu inga brustna illusioner, mördarsniglar, hungriga hönor och nyfikna rådjur. Inga katter pissar i rabatterna. Inga ettåringar rycker upp plantor. Eller jo förresten. En och annan chiliplanta har dött i en knubbig barnhand. Men framför allt har den stora latheten inte kickat in. Det är mycket väsen för en kort sommar.

FullSizeRender

Tja, vad kan jag mer berätta? Allt och inget. Det får räcka så här nu. Det är ändå ett livstecken från en blogg som legat i vinterdvala.

Jag gillar påsken. Den är snygg, god, mindre kravfull än andra jämförbara högtider. Men det är en kall påsk vi har i Roslagen, mina vänner. Glad påsk, ändock! Det kan vara kul att köra äggrace i snöbanor.

En timme till…

Det ser för taskigt ut i mina odlingslådor. Riktigt jävligt om jag ska vara helt ärlig. Och det är ju nu det ska skördas. Det är nu man ska rada upp sina gigantiska zucchinis bredvid trälådorna med kålhuvuden och den självmustade äppeljuicen. Nix. Sjok av halvdöda sockerärtor hänger över varandra. Vilsna bönrankor klättrar triumferande över slagfältet. Sniglarna har använt de stora zucchinibladen som någon sorts transportörer och liksom svingat sig in i lådorna och skövlat. Squashen ligger halvätna i jorden. Hönorna har gått lös på mangolden och rödbetsblasten. Men rödbetorna under ser lovande ut. En får fröjdas åt det som blir. Jag tappade fart en bit in i augusti när jag började rada upp denna säsongs misstag och planera för nästa. För skam den som ger sig, eller? Nästa år ska jag ha så sjukt mycket högre planteringslådor. Sniglarna kan inte ta sig upp och min stela lekamen behöver inte förödmjukas i marknivå. Jag var för snål för att köpa så mycket jord i år. Men nu har vi kompost. Nu gör vi egen jord. Och hönsgödseltillgången lämnar inget i övrigt att önska. Bring it on 2017.

Tills dess finkammar jag skogarna runt om på guld. Kantarellerna har vänt åter efter en månad i träda. Och de får nu lite sällskap. Om någon har ett kul sätt att tillaga citrongul slemskivling kan denne gärna ge sig tillkänna.

Sommaren firades ut i Visby i helgen. Daniel och jag spelade ett set av mina låtar på Visbyfestivalen där vi fick äran att dela scen med många fina artister. Vilket väder, vilket ljud, vilket arrangemang! Annika Fehling, vilket drivkraft! Vi hade med oss våra två knattar. Att ladda för gig med en snart treåring och en snart 6-månaders runt fötterna innebär att inte ladda för gig. En får bara kasta sig in. Men Marie Bergman och Lasse Englund försäkrade att deras barn mått bra av att få hänga med på turnéer och festivaler och av döma av svänget på familjebandet Marie Bergman and the DNA band verkar det även gett musikaliskt resultat. Det är något särskilt med familjemedlemmar som sjunger ihop. Det är samma frekvenser, övertoner, det blir magiskt.

visbyfestival

En som kan skapa röstmagi alldeles på egen hand är min nyfunna vän Anna Christoffersson. Ett knäckande bra set i sensommarkvällen. För någon vecka sedan fick vi på Tröstlösa Records äran att släppa Annas senaste singel Vingar. Lyssna och njut:

Det är de sista självande timmarna av sommar. Jag lyssnar på Stefan Sundströms version av Charlie Engstrand Sommars fantastiska sång ”En timme till” och undrar om jag blir redo för höst i år. Valet är dock inte vårt.

Kurt Weill och sniglarna

Det har gått ett tag sedan senaste inlägg. Det har varit lite fixande med olika grejer. Livet. En sådan sak som exempelvis kommit emellan är kriget mot sniglarna. De där slemmiga salladsätande marodörerna. Min snart treåring har förstått att dessa inte är önskvärda i trädgården. Häromdagen förklarade han nöjt att pappa och han ”mördat många sniglar”. Tveksam till det moraliska i denna del av vår uppfostran, men visst är det bra med ytterligare en liten soldat i kampen. De har nästintill ätit rent i vissa lådor. Nu har jag krupit till korset och köpt snigelkanter för dyra pengar. Lite bockad zinkplåt hade en säkert kunnat åstadkomma själv, men tiden var inte på vår sida. Sniglarna behövde stoppas NU. Försökte mig också på en snigelfälla med PET-flaska och öl. Funkar till en viss del, men jag skulle behövt otroligt många fällor för att bli av med dem och så mycket mineralvatten går knappast åt i detta hem. Den bockade zinkplåten, kan jag meddela, fungerar i princip utmärkt. Det som var kvar i lådorna frodas nu.IMG_5440 Men min mangold åt hönorna i ett obevakat ögonblick opp. Är det inte det ena så är det det andra. Inför nästa odlingssäsong ska jag höja upp pallkragarna några lager så inte hönorna når upp (tror inte de kommer på idéen att flyga) och snigelkanterna ska vara på från start. Murarhinkarna med potatis ska stå på ett myrfritt område, kan jag tala om så här i förbigående. Välkommen odlingssäsong 2017.

Men som sagt, allt går inte dåligt. Sockerärtorna och zucchinin kommer över all förväntan, rödbetorna likaså. I växthuset frodas basilikan som aldrig förr. Tricket är, har jag upptäckt, att gödsla mycket. Jag har använt tomatgödsel till kryddväxterna. De älskar det.

Idag har jag gjort en spaning under en blåbärsplockarpromenad till tjärnen: kantarellerna börjar titta fram. Jag har fått ett schweiziskt recept recept på inlagda kantareller. Kan knappt bärga mig. Dessutom hittade jag hjortron. Här i Roslagen. Jag är lite i chock. Återkommer om detta.

Igår spelade Trio Mirsidrü, dvs Daniel Tilling, Fredrik Lindborg och jag själv i Östhammar. Förutom några gamla Gershwin-hits så bjöd vi på smakprov från vårt nya Kurt Weill-program. Mycket inspirerande för oss och även publiken verkade glad. Kurt Weill, alltså, vilken kompositör, vilken bredd! Alltifrån Speak Low till Sjörövarjenny och Mackie Kniven till My ship. Förutom att ha bidragit till the American Songbook så finns rena kammarmusikverk, orkesterstycken och teatermusik. Det finns alltså mycket att bita i och arrangera för Mirsidrü till kommande skiva och turné. Ett litet smakprov från gårdagens konsert kommer i dagarna. Den 24e juli kan man höra oss i Öregrund. Välkomna!

Ramslöken

I dagarna är det ett år sedan vi vann budgivningen och åkte och skrev kontrakt på vårt hus och tomt. Lika vackert som idag var det, full blomning, fågelkvitter, humlor som surrar, nästan sådär äckligt idylliskt. Ändå var det något av en chock. Vi hade bara någon vecka tidigare budat på lägenheter i Skarpnäck. Vi förlorade gång på gång. Och så tänkte vi tanken. Landet. Hus. Och så plötsligt hade det hänt. Pang bara. Så satt vi och skrev kontrakt på ett nytt liv, ett annat liv. Och lyckan var inte bara gjord i början. Jag var nygravid, illamående och tyckte att vattnet från den egna brunnen stank vidrigt. Det var slut på spontana fikor i stan. Och huvudet fick ständigt nya bulor av slås i bjälkarna i de rummen med tak i lagom höjd för pygméer. Jag grät kanske en gång om dagen och ångrade mig både i hemlighet och ibland offentligt. Daniel höll humöret uppe och vi gav det ett år, sedan skulle vi utvärdera.

Ett år har nu gått och livet här ute är inte alls så dumt. Vi är bättre på att planera och det sociala livet håller ändå en rätt bra nivå. Det är lite svårare att spontant gå på en konsert en kväll, men det hade det väl varit ändå med två små barn. Vi har överlevt första vintern även om den kantades av strömavbrott, diskmaskin uppäten av möss och trasig vattenpump. Vi hann till förlossningen. Och nu har vi det ganska ljuvligt med bebis i vagn under äppelblommen, tomatplantor i växthuset och pallkragar med nedstoppade frön. Och naturligtvis en flygel i vardagsrummet. Arkitekten är på ingång och även om det utökade lånet från banken inte kan bli jättestort så ska nog något kunna göras för att inte vi och gäster ska ligga som utslagna käglor på golvet.

En dag kände jag och Daniels bror, på besök från Paris, att det luktade lök i trädgården. Efter lite lokaliserande hittade vi guldgruvan. Ramslök! I mängder! I veckor nu har jag haft ramslök i allt och tillverkat olja, salt, pesto, ramslökskimchi, fermenterad ramslök med mera. Daniel tycker att det stinker ramslök i hela huset. Men han finner sig i det och släpar hem flaskor och burkar till min tillverkning. Kimchin gjorde jag igår och jag är mycket spänd på resultatet. Receptet finns här: http://taffel.se/recept/ramslokskimchi

Idag ska jag göra min första beställning; ramslökspesto till ett dop. Sen börjar nog säsongen vara över för denna gång. Olja och salt kommer så småningom finnas till beställning i vår webbshopp. Till verket!

Emeli