Den ojämna striden

Ikväll har det delats ut polarpris, har jag förstått. Till Wayne Shorter och Sting. Jag gillar dem båda, såklart. Jag har också via olika kanaler förstått att Esperanza Spalding har uppträtt till deras ära ikväll på konserthuset. Jag fullkomligt avgudar henne. Jag måste se detta i efterhand. Varför har jag inte tittat i realtid? Jo, jag har varit upptagen. Jag har plockat sniglar. I hundratal. Nyklippt gräsmatta som det nyss har regnats på och kväll. Här har man som snigeljagare sin chans. Och enligt diverse snigelexperter som jag har hittat på nätet ska plockning vara effektivt för att förhindra att de förökar sig. En snigel kan lägga 400 ägg per säsong. Jag har bara ikväll plockat över hundra stycken individer. You do the math. Jag har sagt det förr, men ödelägger inte Trump världen så är det för att sniglarna hinner före. Hur förtjust jag än är i att prisa banbrytande musiker så undrar jag om jag inte just nu är något mer benägen att vilja starta en stipendiefond till personer som bidrar till att lösa snigelproblemet. Prissumman ska vara väl tilltagen.

 

img_0389-jpg.jpeg

Myskankor äter visst sniglar med god aptit. De äter mycket annat också och bajsar fruktansvärda mängder. Med tanke på alla hönsfåglar som vi har dragit på oss räcker bajset som det är. Abraham Harry har blivit far. Fem kycklingar stammar från oss. Tre råkade jag köpa på mig annorstädes. Det är mycket med dem, de rymmer ibland, ibland kommer de inte alls tillbaka, ibland kommer de fram efter en natt bland bråten under huset. Och nu ska huset, eller delar av det, rivas. I augusti kommer grävmaskinen och innan dess ska vi rädda det som räddas kan eller bör. Jag funderar på att dokumentera bygget så att intresserade läsare kan följa det. Vilka är med?

Nu måste jag gå och se ett avsnitt av någon serie jag följer för att få bort sniglarna från näthinnan innan jag går och lägger mig. TV-licensen är betald. Skulle du vilja få en snigel på ögat?

IMG_0385.JPG.jpeg

Annonser

Tuppen och stråken

Ni är nöjda nu. Ni som sitter i parkerna med solen i ansiktet. Ni som hänger på balkongerna i t-shirt och fotograferar kvällssolen. Nu är ni glada.

Jag är inte glad. Jag är förbannad. Det är knastertorrt i markerna, finns ingen som helst motivation att ränna igenom skogen efter några eventuella läderartade trattisar eller nån gammkalle. Så här sitter jag och jäser med förtvinande muskler. Endast jakten kan få mig att plöja fram som en bulldozer. Jag är en bulldozer i skogen. Helt skoningslös. Total avsaknad av grace. Möööschar mig genom terrängen. Men därav blir nu intet. Inte en regndroppe på flera veckor. Jag hoppas ni njuter.img_5964

Vi har hämtat en tupp. En vacker Hedemora-herre. Abraham Harry heter han. Jag orkar inte gå in på varför, vi nöjer oss bara med att han heter så. Jag trodde hönorna skulle bli galna av en tupp, på ena eller andra sättet. Rädda eller exalterade. Känslomässiga på något sätt iallafall. Men inte då. De tittade på honom lite lojt och fortsatte picka. Första eftermiddagen gick han mest för sig själv, men när vi tittade in på kvällen så satt han tätt ihop med damerna på samma pinne. Inget drama alltså. Inte heller vaknade vi av något galande. Vid 7.30 kom ett försiktigt hemtrevligt kuckeliku från bergsknallen. Abraham Harry är en sympatisk tupp.

Nu har jag äntligen bestämt mig för och köpt en ny stråke. Om man inte spelar ett stråkinstrument kan det vara svårt att förstå denna pinnes betydelse. Låt oss bara konstatera att den är enorm. Viktfördelning, svikt, etcetera etcetera. Det kan också vara svårt att greppa varför de är så dyra och att de är dyra överhuvudtaget. De är dyra om de är img_5933bra. Det ska de vara. Det är ett pilligt och komplext hantverk. Och nu känner jag mig mästerlig. Jag har länge trakterat en tung stråke med stor klang men som är trög i vändningarna. Nu kan jag byta håll sömlöst och spela tydligt spiccato. Jag undrar hur länge denna oövervinneliga känsla kommer att sitta i, men just nu är Ulf Johansson, stråkmakare, min största idol.

 

Regndans.

 

 

Allan

Det är nu tre år sedan mitt andra soloalbum Lummer släpptes. På skivan gästades jag av vännen, sångaren och kompositören Ola Sandström. Gitarren på skivan spelades av eminente Adam Hagstrand. Då han inte kunde medverka på releasen spelade där en lika stor gitarridol och musiker, Mikael Karlsson. Dessa herrar, Ola och Mikael, träffades alltså för första gången på releasekonserten på Boulevardteatern och på efterfesten inträffade det lika osannolika som fantastiska. Av någon outgrundlig anledning börjar de båda prata om sitt förhållande till tonsättaren Allan Pettersson och hans sångsvit, Barfotasånger. Det var pusselbiten Mikael behövde för att ta tag i det projekt som så länge legat där och grott i bakhuvudet…

Ja, det har nu gått tre år och imorgon smäller det. Imorgon är det release för resultatet, skivan ”Mest ibland tistlar” på Olympiateatern. Mikael har alltså arrangerat detta för sång, elgitarr, cello och vibrafon. Spelar gör också Anja Strautmanis, cello och Johan Renman, vibrafon. Det är så vackert och berörande att håren reser sig på armarna. Jag vet. Jag hörde det live för något år sedan och tårarna rann på denna ganska svårflirtade och luttrade kulturkonsument. Jag har också haft privilegiet att följa inspelning, mix och mastring. Jag är nu egentligen bara orolig för en sak. Att inte tillräckligt många får ta del av detta. Hören upp! Sluta upp med det ni eventuellt gör imorgon kväll! Gå till Olympiateatern! Och ni med makt i kulturvärlden, om ni läser detta: uppmärksamma denna kulturgärning med nutidsrelevans! Det är så långt ifrån mossigt man kan komma, om nu någon trodde det.

Tröstlösa Records har äran att ge ut detta trots att varken Daniel eller jag medverkar. Jo, Daniel har hjälpt till att ställa upp mikrofoner och att fånga ljudet. Jag känner mig som en mycket stolt gudmor och ni kan höra mig prata lite med Ola och Micke om musiken och livet i vår podcast som också finns att prenumerera på i itunes.

I övrigt kan jag meddela att hönorna värper bruna fina ägg.

Väl mött på Olympiateatern!

Emeli

Hönsen och jazzen

De är här nu. Hönorna. I några dagar har Daniel och jag med stor hjälp av min far snickrat på hönsgården. På tomten stod redan när vi flyttade in en liten bod som vi tänkte skulle passa utmärkt som hönshus. Nu fick vi så tummen ur. Vi är helt nybörjare på detta och jag har ägnat många bussresor åt att läsa på om vad de små pullorna kan tänkas vilja ha och behöva. Det ska bli otroligt spännande att se om smaken på ägg producerade på hemmaplan blir så mycket bättre.

 

Samtidigt som hönorna släpptes ut i gården släppte Tröstlösa Records nytt digitalt. Jonas Backman Trio (Daniel Tilling, piano, Lars Ekman, bas och Jonas Backman, trummor) featuring Johanna Aveskogh, sång, har spelat in en riktig pärla. Kolla in på itunes. eller en liten försmak här: 

Jonas kommer snart att höras i vår podcast, förresten. Han har mixat Fredrik af Trampes skiva ”Tysta slag”, som släppts på Tröstlösa Records, förutom att vara en grym trumslagare, förstås. Prenumerera på podcasten här.

Nu ska jag gå ut och se om hönorna förstått hur de tar sig upp för spången och in till redena…