Långfredagen 2017 är snart till ända. En tröttare sådan än på länge. Igår träffade jag ett gäng vänner från tiden på folkhögskola, Birkagårdens folkhögskola. 20 år sedan vi tillsammans levde i folkisbubblan. För mig en tidsficka och en frist. En värld som öppnades, en frihet där allt var möjligt och låg framför en. 20 år senare ligger kanske inte världen för fötterna på samma sätt. Det är både en smärtsam och bekväm insikt. Men så lika sig alla var! Åtminstone var detta känslan tills gamla fotografier skickades runt. Vilka var dessa babyfaces? Som Kalle vackert och diplomatiskt uttryckte det: vi har vuxit i våra utseenden. Och kanske är det precis så. Vi föds i lite för stora kläder och vi växer sakta men säkert i oss själva.
Revyn Prata högre, Karin, har spelats för sista gången. Åtminstone på Kretsteatern och Soppteatern. I augusti glider jag åter i min heta tröja och ger den lågmälda och nättrollande Karin ett ansikte på Parkteatern. Vilken vinter det har varit! Dessa ensembler som svetsas samman och sen skiljs åt. Tänk, så har de det ständigt, teaterfolket. 
Ramslöken tittar upp igen. Förtjusningen och stressen. Jag har förodlat fem tomatsorter, aubergine, chili, paprika, gurka. Det verkar vara diverse andra frön som också borde få gro lite inomhus innan de kommer ut. Drömmarna är storslagna. I april finns ännu inga brustna illusioner, mördarsniglar, hungriga hönor och nyfikna rådjur. Inga katter pissar i rabatterna. Inga ettåringar rycker upp plantor. Eller jo förresten. En och annan chiliplanta har dött i en knubbig barnhand. Men framför allt har den stora latheten inte kickat in. Det är mycket väsen för en kort sommar.
Tja, vad kan jag mer berätta? Allt och inget. Det får räcka så här nu. Det är ändå ett livstecken från en blogg som legat i vinterdvala.
Jag gillar påsken. Den är snygg, god, mindre kravfull än andra jämförbara högtider. Men det är en kall påsk vi har i Roslagen, mina vänner. Glad påsk, ändock! Det kan vara kul att köra äggrace i snöbanor.
norrhyttedagar 