TV och fåfängan

Att jag skulle synas i samband med Eurovision Song Contest, det höll jag länge för osannolikt. Ok, om man bortser från några barndomsår där jag ansåg det vara ganska troligt. När nu La Grande Finale skulle hållas i Stockholm blev jag dock kontaktad av schweizisk television som skulle göra ett reportage om Stockholm och ville träffa någon svenskschweizisk kulturpersonlighet. Det råkade vara jag. De hade också nosat upp att jag tillsammans med min bror översatt och spelat deras nationaltrubadur Mani Matter på svenska. Detta ville de nu att schweiziska folket skulle få höra. Förutom detta inslag skulle även Björn Ulvaeus och Martin Molin, ni vet han som byggt en musikmaskin som är lika mycket konstverk som instrument, medverka.

Den 2 maj träffades vi på Mosebacke, det schweiziska tv-teamet, Oskar Jeremias, Daniel Tilling och Fredrik Lindborg och jag. Min yngste son var då 8 veckor. Allt som rörde småbarnslivet hade flutit på fantastiskt, inklusive amningen, som ju kan vara lite knepig. Men denna dagen kände han på sig att mamma hade annat för sig. Han matvägrade och skrek hela dagen. Ingen bra uppladdning med andra ord. Men jag lyckades hålla det borta i prestationsögonblicket. För en gångs skull var jag nöjd med mig själv, vi spelade bra och jag gjorde en helt ok och lugn intervju på ett språk som när allt kommer omkring inte är mitt första (bärndütsch, tyska som den talas i regionen Bern). Med tillförsikt såg vi framemot 14 maj då det skulle sändas som uppladdning inför ESC-finalen. 

Klockan närmade sig 20, vi hade lyckats koda så att vi kunde se schweizisk tv på datorn och bänkade oss. Fina stockholmsvyer, trevlig introduktion. Och sen såg jag bara…. DUBBELHAKAN och ÖVERBETTET. Varken hörde eller såg vad jag sjöng eller sa. Jag har ju sett mig i tv ett antal gånger förr, men nu var chocken så mycket större. Sen blev jag ledsen. Först för det jag såg. Sen för att jag var så hård mot mig själv. Nyförlöst cellist i tv på annat språk, herregud, släpp det! Alla vi cellister har ju mer eller mindre dubbelhaka när vi får feeling i vårt spel, det hör ju till. Dessutom är det en fruktansvärt bortskämd sak att bli upprörd över. Jag skäms. Jag ska aldrig mer gråta över en sådan skitsak. Falskspel är en annan sak.. hehe.. Nej, men nu skärper vi oss, alla vi som trycker ned oss över skavanker i vårt utseende, det ska väl inte hindra oss från att göra vår grej, eller? Observera att jag nu inte går med håven. Det är bara ett sorgset konstaterande att den osunda fåfängan drabbar oss lite till mans och kvinns.

Här kan ni se programmet som man kan få textat på högtyska om man vill. Ett trevligt och avspänt stockholmsreportage. http://www.srf.ch/sendungen/aeschbacher/aeschbacher-spezial-bei-den-schweden

För övrigt har en av våra hönor dött idag. Oerhört sorgligt, vi hade hunnit fästa oss vid alla fem. Nu hoppas jag innerligt att det inte var någon sjukdom som hon han smitta de andra med. Ikväll hoppas jag kunna redigera klart senaste podavsnittet från Tröstlösa Records med intressante trumslagaren Jonas Backman. Ni måste lyssna! Så mycket bra musik och intressanta funderingar.

Trevlig afton!

Emeli

Allan

Det är nu tre år sedan mitt andra soloalbum Lummer släpptes. På skivan gästades jag av vännen, sångaren och kompositören Ola Sandström. Gitarren på skivan spelades av eminente Adam Hagstrand. Då han inte kunde medverka på releasen spelade där en lika stor gitarridol och musiker, Mikael Karlsson. Dessa herrar, Ola och Mikael, träffades alltså för första gången på releasekonserten på Boulevardteatern och på efterfesten inträffade det lika osannolika som fantastiska. Av någon outgrundlig anledning börjar de båda prata om sitt förhållande till tonsättaren Allan Pettersson och hans sångsvit, Barfotasånger. Det var pusselbiten Mikael behövde för att ta tag i det projekt som så länge legat där och grott i bakhuvudet…

Ja, det har nu gått tre år och imorgon smäller det. Imorgon är det release för resultatet, skivan ”Mest ibland tistlar” på Olympiateatern. Mikael har alltså arrangerat detta för sång, elgitarr, cello och vibrafon. Spelar gör också Anja Strautmanis, cello och Johan Renman, vibrafon. Det är så vackert och berörande att håren reser sig på armarna. Jag vet. Jag hörde det live för något år sedan och tårarna rann på denna ganska svårflirtade och luttrade kulturkonsument. Jag har också haft privilegiet att följa inspelning, mix och mastring. Jag är nu egentligen bara orolig för en sak. Att inte tillräckligt många får ta del av detta. Hören upp! Sluta upp med det ni eventuellt gör imorgon kväll! Gå till Olympiateatern! Och ni med makt i kulturvärlden, om ni läser detta: uppmärksamma denna kulturgärning med nutidsrelevans! Det är så långt ifrån mossigt man kan komma, om nu någon trodde det.

Tröstlösa Records har äran att ge ut detta trots att varken Daniel eller jag medverkar. Jo, Daniel har hjälpt till att ställa upp mikrofoner och att fånga ljudet. Jag känner mig som en mycket stolt gudmor och ni kan höra mig prata lite med Ola och Micke om musiken och livet i vår podcast som också finns att prenumerera på i itunes.

I övrigt kan jag meddela att hönorna värper bruna fina ägg.

Väl mött på Olympiateatern!

Emeli

Hönsen och jazzen

De är här nu. Hönorna. I några dagar har Daniel och jag med stor hjälp av min far snickrat på hönsgården. På tomten stod redan när vi flyttade in en liten bod som vi tänkte skulle passa utmärkt som hönshus. Nu fick vi så tummen ur. Vi är helt nybörjare på detta och jag har ägnat många bussresor åt att läsa på om vad de små pullorna kan tänkas vilja ha och behöva. Det ska bli otroligt spännande att se om smaken på ägg producerade på hemmaplan blir så mycket bättre.

 

Samtidigt som hönorna släpptes ut i gården släppte Tröstlösa Records nytt digitalt. Jonas Backman Trio (Daniel Tilling, piano, Lars Ekman, bas och Jonas Backman, trummor) featuring Johanna Aveskogh, sång, har spelat in en riktig pärla. Kolla in på itunes. eller en liten försmak här: 

Jonas kommer snart att höras i vår podcast, förresten. Han har mixat Fredrik af Trampes skiva ”Tysta slag”, som släppts på Tröstlösa Records, förutom att vara en grym trumslagare, förstås. Prenumerera på podcasten här.

Nu ska jag gå ut och se om hönorna förstått hur de tar sig upp för spången och in till redena…

Ramslöken

I dagarna är det ett år sedan vi vann budgivningen och åkte och skrev kontrakt på vårt hus och tomt. Lika vackert som idag var det, full blomning, fågelkvitter, humlor som surrar, nästan sådär äckligt idylliskt. Ändå var det något av en chock. Vi hade bara någon vecka tidigare budat på lägenheter i Skarpnäck. Vi förlorade gång på gång. Och så tänkte vi tanken. Landet. Hus. Och så plötsligt hade det hänt. Pang bara. Så satt vi och skrev kontrakt på ett nytt liv, ett annat liv. Och lyckan var inte bara gjord i början. Jag var nygravid, illamående och tyckte att vattnet från den egna brunnen stank vidrigt. Det var slut på spontana fikor i stan. Och huvudet fick ständigt nya bulor av slås i bjälkarna i de rummen med tak i lagom höjd för pygméer. Jag grät kanske en gång om dagen och ångrade mig både i hemlighet och ibland offentligt. Daniel höll humöret uppe och vi gav det ett år, sedan skulle vi utvärdera.

Ett år har nu gått och livet här ute är inte alls så dumt. Vi är bättre på att planera och det sociala livet håller ändå en rätt bra nivå. Det är lite svårare att spontant gå på en konsert en kväll, men det hade det väl varit ändå med två små barn. Vi har överlevt första vintern även om den kantades av strömavbrott, diskmaskin uppäten av möss och trasig vattenpump. Vi hann till förlossningen. Och nu har vi det ganska ljuvligt med bebis i vagn under äppelblommen, tomatplantor i växthuset och pallkragar med nedstoppade frön. Och naturligtvis en flygel i vardagsrummet. Arkitekten är på ingång och även om det utökade lånet från banken inte kan bli jättestort så ska nog något kunna göras för att inte vi och gäster ska ligga som utslagna käglor på golvet.

En dag kände jag och Daniels bror, på besök från Paris, att det luktade lök i trädgården. Efter lite lokaliserande hittade vi guldgruvan. Ramslök! I mängder! I veckor nu har jag haft ramslök i allt och tillverkat olja, salt, pesto, ramslökskimchi, fermenterad ramslök med mera. Daniel tycker att det stinker ramslök i hela huset. Men han finner sig i det och släpar hem flaskor och burkar till min tillverkning. Kimchin gjorde jag igår och jag är mycket spänd på resultatet. Receptet finns här: http://taffel.se/recept/ramslokskimchi

Idag ska jag göra min första beställning; ramslökspesto till ett dop. Sen börjar nog säsongen vara över för denna gång. Olja och salt kommer så småningom finnas till beställning i vår webbshopp. Till verket!

Emeli